Text: Tobias Liljeroth / Magasin Åre

Om sund logik och ekonomiska intressen hade fått styra hade Åre aldrig blivit en av världens bästa cykelorter. Som tur är har Åres cyklister aldrig lyssnat på det örat.

När Jörgen Lindman och Marc Archer släpade ombord sina förhistoriska mountainbikes på Kabinbanan någon gång under sommaren 1987 så var det knappast någon av dem som tänkte att Åre 35 år senare skulle vara en av världens största cykelorter.
Eller att den stökiga, steniga och brutalt oförlåtande terrängen som de navigerade genom på sina odämpade cyklar med stålram och cantileverbromsar, iklädda inte mycket mer skydd än en frigolithjälm, skulle komma att fyllas med över ett 30-tal leder som till och med barn kan klara av. Där och då handlade det mer om ren överlevnad.
— Jag blev först exponerad för företeelsen mountainbike runt 1987-88, och som skidåkare var det kärlek vid första ögonkastet.
Johan Lindström var en annan person som var med under fjällcyklingens födelse i Åre. Trendkänslig som han alltid varit — och på den tiden en total galenpanna som bland annat lyckades med bedriften att bli av med liftkortet efter att ha hoppat över Bergbanan på skidor — var den nya popsporten från Nordamerika ett perfekt komplement till skidåkningen när snön hade smält. Känslan var densamma, fartkänslan likaså, till och med fjället var ju detsamma.
— De tidiga åren på Åreskutan var ju väldigt tuffa, det var stenhård cykling med stora konsekvenser om man ramlade.
Några släta flowleder var det ju inte tal om och den enda liften som gick upp på fjället var Kabinbanan. Något som ofta innebar att man fick stanna halvvägs ner för fjället, vid Hummeln, och byta bromsklossar eftersom de gamla mest troligt hade nötts ner till metallen. Den enda led som ens liknande en modern cykelled var transportvägen Serpentinen, där det till och med fanns ett par velodromkurvor och hopp.
Att ens likna den med leder som dagens Cobra eller Shimano är ju befängt, men med den tidens måttstock var känslan av flyt och luftfärder lite densamma.
För även om cyklingen som helhet må ha utvecklats enormt under de senaste 35 åren så har de grundläggande känslorna egentligen inte gjort det speciellt mycket. Cykling var kul och spännande då, precis som nu, och framkallade både adrenalin och endorfin. Ja, cyklarna både såg ut och var precis livsfarliga på ett fjäll som Åreskutan. Med sina stupbranta vinklar, höga sadlar, dåligt fungerande dämpning, smala styren med barends och bromsar som bara marginellt saktade ner farten krävde de sin cyklist.
Cykling under tidigt 90-tal var definitivt inget för vare sig fegisar eller gemene man; det var stenhårt, kompromisslöst och skadeframkallande. Och fruktansvärt roligt. Med andra ord, en sport som passade Åre perfekt, speciellt under en era då byn gapade tom på sommaren och varje besökare innebar värdefulla intäkter för byns kämpande näringsidkare.

Ett jädra driv

Om liftbolag och markägare var skeptiska till en storskalig satsning på cykel så såg byns cyklister bara möjligheter och en enorm potential i den här nya sporten. Inom ett par år började man arrangera tävlingar på högsta nationella nivå under Åre Slalomklubbs fana och till och med en cykelfestival, Åre Bike Hållidey 1992.
Men som vanligt när det gäller Åre stannade det ju inte där, påeldat av entusiasm, företagaranda och (som vanligt) en dos hybris. Åre skulle tamejfan arrangera en världscup i mountainbike. Punkt.
Lindström plockade med sig en snidad träkåsa från Åre Hemslöjd och åkte 1993 ner till VM i mountainbike i Métabief i Frankrike, letade upp höjdarna på det internationella cykelförbundet UCI, överräckte sagda träkåsa som en gåva och förklarade att Åre ville minsann också ha en världscup.
Efter några månader dök det upp ett fax där UCI skrev att man var intresserad av att arrangera en världscup i Åre. Problemet var bara att det enda datumet som fanns var 27-28 maj, en månad som kan betyda precis alla sorters väder i Åre. Men alla i byn var övertygade om att det skulle fungera, så arrangörsstaben tackade ja. Naturligtvis blev vintern 94/95 en av de bästa i mannaminne och när världscupen i cykling kom till byn låg det så mycket snö på fjället att liftarna fortfarande transporterade skidåkare och downhillbanan fick till slut grävas fram. Lagom till tävlingarna blev det 20 grader varmt vilket bildade en lervälling av rent episka mått för världens bästa cyklister att ta sig an.
Som vanligt stannade ju inte Årecyklisternas ambitioner där och ganska snart bestämde man sig, Åre skulle arrangera ett VM. Det här var under mountainbikens första guldålder. Sporten hade precis klivit in på OS-programmet i Atlanta 1996 och växte rent explosionsartat. Stora internationella tv-kanaler kablade ut tävlingarna, de främsta åkarna håvade in enorma belopp och team som Volvo-Cannondale hade gigantiska budgetar att röra sig med och setups som närmast liknade Formel 1-team i omfattning (nåja, reds anm.).
Mountainbike var helt enkelt en stor jäkla grej och Åre var utsett att arrangera världsmästerskapen i denna galenskap 1999. Kruxet var bara att ingen i byn eller kommunen visste om det… Arrangörsstaben med Jörgen Lindman, Örjan Hansson och Johan Lindström hade nämligen inte förankrat idén om ett VM innan de sjösatte den.
— Vi var ju ett gäng som inte ställde så många frågor utan bara körde på. Vi ansökte om VM och vi fick det men det dröjde några månader innan vi tordes säga någonting till beslutsfattarna i Åre. “Ursäkta, men vi har fått VM i mountainbike 1999, är det okej?”.

Åres största evenemang

När tävlingarna drog i gång den 15 september 1999 ringlade sig bilköerna ända från Björnänge in till byn när de runt 30.000 åskådarna anlände. Området vid nuvarande Holiday Clubs parkering byggdes om till ett gigantiskt depåområde för teamen, byn kokade av feststämning och åkarna tog sig an den kanske hårdaste XC-banan som världen dittills hade skådat. Och när superstjärnan Shaun Palmer kastade bort en given pallplacering genom att stupa i asfalten utanför Åre Hemslöjd på torget, fem meter från mål i herrarnas downhilltävling, skapades ett av mountainbikehistoriens mest ikoniska ögonblick.

Än idag är VM -99 det största evenemang som någonsin arrangerats i Åre, och det i konkurrens med tre alpina världsmästerskap. Cyklingen var helt enkelt här för att stanna och nu skulle nästa steg i utvecklingen tas. Nya leder skulle byggas och cyklingen skulle ta över byn sommartid och förvandlas till en hållbar, långsiktig turistprodukt för en bred målgrupp.

Ridå.

Veckorna efter VM kom nyheten att liftarna i Åre fått nya ägare som inte alls var lika intresserade av att driva cyklingen framåt det minsta. Allt det momentum som byggts upp försvann på bara några få dagar. Framtiden för cykling i Åre såg nattsvart ut.

Då, som från ingenstans, dök nästa räddare i nöden upp och hans namn var (och är) Uffe Olofsson. Även Uffe var en skidåkare som tidigt fastnat för mountainbike och tillsammans med Lindström och Lindman varit en av pionjärerna på två hjul på Skutan.
Han hade sett hur cyklingen på Skutan faktiskt växt under åren sedan VM, men under smått laglösa former via sjövilda event som det smått ökända Mountain Mayhem. Problemen och kontroverserna växte i samma takt och han insåg snabbt att cyklingen skulle kunna komma att förbjudas om den inte togs hand om på rätt sätt. Folk skadade sig till höger och vänster, vatten rann på fel ställen på lederna och det tjuvbyggdes lite varstans på fjället — något var tvunget att göras.
Sagt och gjort, Olofsson stövlade in på liftbolagets kontor och sa att “ge mig fyra år och en budget så lovar jag att vi går plus på sommaren”. Han gick ut därifrån med ett okej från den lokala chefen på liftbolaget tillsammans med en årlig budget på 500 000 att bygga leder för. Däremot gick det fortfarande under radarn hos huvudkontoret nere i Sälen, det skulle dröja ett antal år innan cyklingen skulle bli fullt accepterad och välsignad från högsta håll.
Även om budgeten var liten och gänget fick trolla med knäna skulle den bli grunden till ett projekt som gick under namnet Åre Bike Park. Tanken var att skapa cykling för en bredare massa och göra den mer hållbar, både ur besökssynpunkt och miljömässigt på fjället.

Sporten som en gång hade kommit till byn som en ren upplevelse och personlig utmaning, som sedan blivit en ren tävlingssport på den allra högsta nivån, skulle nu tas tillbaka till att bli en upplevelse och reseanledning, men med kommersiella vinster som mål. Förebilden fanns på andra sidan Atlanten, i Whistler. Där lockade redan bikeparken stora mängder besökare på sommaren med en cykling som inte alls liknande den klassiska downhillcyklingen med stök och bröt utan med upplevelsen i centrum. Och man hade till och med skapat en ny typ av cykling på breda, släta leder med uppbyggda hopp, så kallade flowtrails.
När folket i Åre såg en video från A-Line, världens första flow-/hoppled för cykling så var målet att bygga en likadan i Åre. Resultatet blev Flinbanan, Åres och Sveriges första stapplande steg in i den moderna cykeleran. För i ärlighetens namn såg inte den första varianten av Flinbanan ens i närheten ut som A-Line, något som Olofsson och gänget blev varse när de till slut tog pilgrimsresan till den kanadensiska västkusten och såg verkligheten framför sina egna två hjul.
— När vi drog i gång det här fick vi ju lära oss efter hand för det fanns ju egentligen ingenstans man kunde få kunskapen om det. Så efter att vi varit över till Whistler och sett vad som var bra och dåligt här hemma så var det ju bara att bygga om det mesta helt enkelt.

Katalysatorn Åre Bike Park

Trots att man kämpade i ständig motvind under de tidiga åren skulle Åre Bike Park visa sig bli just den katalysator som utförscyklingen i Åre, och hela Norden för den delen, så väl behövde. I samma veva som Åre Bike Park såg dagens ljus skedde också ett annat skifte i byn, allt fler människor flyttade till Åre för cyklingens skull — inte för vintern som traditionellt varit fallet. Hängivna människor som verkligen, verkligen brann för sin passion.
För precis som Åres tidiga cykelpionjärer nöjde sig inte den nya vågen av cyklister med ett nej till svar och de var inte heller rädda för att lufta sitt hjärtas mening.
Man satte sig ner med makthavare och beslutsfattare och missionerade enträget cyklingens budskap och behovet av utveckling, både för att möta lokalbornas önskan om mer och bättre cykling men också för att skapa ett Åre som lever och lockar besökare även på sommaren. Ibland ledde den strävan till praktiska resultat, lika ofta förvandlades den till rent gnäll och ett tröttsamt tjat om samma saker om och om igen.
Men för varje år växte sig en allt starkare community av cyklister fram, en gemenskap formad ur kärleken till cykling i stökig terräng men även till Åres för Skandinavien unika miljö och förutsättningar. Inspiration hämtades från British Columbia, från Colorado, från Skottland, från den italienska rivieran och från Alpernas höjder.
Ett nej sågs hela tiden bara som ett tillfälligt svar som snart skulle förvandlas till ett ja, och om man möttes av ännu ett nej fortsatte man bara sin enträgna kamp. Den lokala cykelklubben Åre Bergscyklister ombildades; man drog i gång en egen cykelfestival, arrangerade tävlingar, startade socialcyklingar, grävde en egen dirtbana, startade verksamhet för barn och ungdomar och tjatade ännu mer på byns makthavare.
Makthavare, som mycket på grund av att många av dem är cyklister själva, insåg snart potentialen och kraften i cyklingen och hur den var på väg att förvandla Åre från enbart en vinterort till en by som lever på allvar året runt.

Cykling på bredden

När de första lederna i Björnens ledcenter öppnade 2018 så var det kanske det slutgiltiga tecknet på att den cykling som en gång startat som en stenhård undergroundföreteelse gått och blivit både accepterad och en sport för precis hela familjen och för alla åldrar.
Hade det hänt utan en lokal community av entusiastiska cyklister som sedan slutet av 80-talet aldrig slutat brinna för sin sport? Troligen inte. För där skidåkningen sedan starten i mångt och mycket vilat på välgrundade, ekonomiska beslut i högre omfattning har cyklingen hela tiden byggt på ett orubbligt gräsrotsengagemang från alla inblandade parter. Å andra sidan är cykel och mountainbike som företeelse fortfarande en ung sport i ständig utveckling, det vi sett så här långt är troligen bara början.

Johan Lindström, pionjären som var med under de tidiga åren, headhuntades till det internationella cykelförbundet UCI efter VM -99 och försvann från byn för att bland annat vara med och ta BMX till de olympiska spelen.
När han efter 20 år ute i den stora världen bestämde sig för att flytta tillbaka till Åre med sin familj insåg han nästan omgående att den vision, eller drömbild, som Åres tidiga cyklister satte upp för över 30 år sedan hade blivit verklighet. Det han möttes av var en by full av cyklister, där var och varannan bil hade cyklar på taket eller på dragkroken, ett fjäll fyllt med varierade leder och en by som andades cykel.
— Det var ju otroligt häftigt att se. Vi är ju ganska överens om att cyklingen är här för att stanna och det finns fortfarande en enorm potential.
— Åre är Sveriges cykelmecka. Det finns uppstickare men det är ingen som slår Åre på fingrarna.
Samma fingrar som en gång satt fastklistrade på bromshandtagen, studsandes utför Åreskutans steniga högzon i slutet på 1980-talet.

Tidens tempo

1987 Jörgen Lindman och Marc Archer kör den första turen från Kabinbanan på mountainbike.
1990 Anders Hansson startar Åre MTB Center och börjar hyra ut och reparera cyklar.
1992 World Cup-liften går för cykling för första gången. Åre Bike Hållidey arrangeras med Skutan Runt, hillclimb och andra event.
1993 Åre SLK tar upp mountainbike på sitt program och arrangerar ett flertal tävlingar. Åreliftarna öppnar upp fler liftar för cykling.
1995 Världscupen i downhill arrangeras av Åre SLK. Åreliftarna producerar den första ledkartan för mountainbike.
1996 Åre Bergscyklister bildas. 1000-metersleden byggs och blir Åres första dedikerade cykelled.
1999 Åre arrangerar VM i mountainbike.
2003 Festivalen Åre Mountain Mayhem startas.
2005 Åre Bike Park startas och Flinbanan byggs.
2006 Easy Rider byggs som den första enklare leden ner från toppen av Kabinbanan.
2007 Första delen av hoppleden Shimano öppnas.
2008 Åre Bergscyklister ombildas med fem medlemmar och minus 5000 kronor i klubbkassan.
2010 Åre Bike Festival startas.
2014 Åre arrangerar Sveriges första endurotävling.
2017 Björnens ledcenter för cykling börjar byggas.
2019 Åre satsar 16,6 miljoner på ett stort cykelprojekt finansierat av EU-medel och lokala företag.
2022 Åre Bergscyklisters pumptrack vid Nationalarenan invigs.
2023 Åre Bergscyklister har över 700 medlemmar och är kommunens näst största idrottsförening.

ÅRE – En cykeldestination i världsklass

Mellan 2019-2022 drev Åres samlade företagarförening, Åre Destination, ett projekt för att utveckla cyklingen i Åre. Uppbyggnaden av hela trailcykelområdet i Björnen är projektets största insats tillsammans med satsningar på pumptracks, event och marknadskommunikation. Åre – En cykelhistoria är filmen som beskriver historien om cykling i Åre fram till idag, 2023.

Se filmen Åre – En cykelhistoria här.